Något som de flesta tycker är det mest spännande med maskeraden, är all den mystik som plötsligt samlas för en flyktig natt, en gång om året. En mystik gränsande till magi, kittlande och ibland nästan skrämmande. Martin och André har ju, som många minns, vid några tillfällen skickligt spelat på, just dessa, de svarta tangenterna i klaviaturen.
Det här långhåriga skrämmande monstret, Bigfoot som de själva kallar det, vad vill de säga med det? Nåt om människan och naturen eller alltings förgänglighet och inneboende ondska?
Jag har själv fängslats av mysteriet och efter en hel del grubblande plötsligt slagits av en skrämmande parallell ur litteraturhistorien. Här tycks döljas ett drama med nästan gammaltestamentliga proportioner, om hat, hämnd och ond bråd död.
Martin var ju egentligen inspirerad av Edgar Allan Poe
och dennes lilla novell "Hop-Frog; Or, the Eight Chained Ourangoutangs" om hovnarren som lurar den elake kungen och dennes polare att klä ut sig till orangutanger som en läskig överraskning för gästerna till deras ”Bal des sauvages” (”Wild Men's Ball”). Novellen bygger i sin tur på en verklig händelse (”Le Bal des ardents”) vid det franska hovet i Paris den 28 januari 1393.
Le Bal des Ardents – Ett vågat försök att imponera på partajets damer.
Kungen hade helgen innan tankat narren full på Gredos och gjort sig rolig på hans bekostnad inför sina polare. Det är väl klart att narren vart sur. Dessutom hade han inte heller fått ut nån semester på jättelänge. Så när då kungen kommer och frågar om tips på nåt brajsigt att klä ut sig till så passar ju narren på, trär på kungen värsta apdräkten, leder in honom på festen i nåt snöre och chockar hela tillställningen. Så långt är kungen helnöjd och skränar ikapp med sina polare. Skrattar bäst som skrattar sist, tänker narren.
Bigfoot kallas ju för olika grejer på olika håll här i världen: Yeti i Tibet, Sasquatch typ i Kanada och Lakota-indianerna i norra Wisconsin säger faktiskt Chiye-tanka, som kan översättas som "Big Elder Brother” på engelska. 
Här i Sverige pryds Lapplands landskapsvapen av en illuster ”vildman”. Själv har jag ett vagt minne, från min värnpliktstjänstgöring vid Lapplandsbrigadens Vildmannabataljon, av att jag vid något tillfälle slogs av likheten mellan denna figur och min egen bror…
Vad Martin hade för uppsåt kan vi bara spekulera i, men tack och lov gick det inte så illa för André som för den elake kungen. Hovnarren blandade nämligen till en fruktansvärd grogg som mycket väl kan ha varit en av historiens första ”Djurskötare”, en eldfängd sak med säkert en massa sprit, annan dricka och beck, alltså något som kan liknas vid tjära. Han hällde i kungen så mycket det gick, en hel del utanpå också. Allt för att ”förstärka intrycket” som han sa. Sen hissade narren helt sonika upp orangutangerna i takbjälkarna ovanför dansgolvet, hojtade ”nu blir det kul” och tuttade på hela paketet. Sen smet han ut genom det lilla fönstret högst upp under taket och stack till nån ö på en riktigt lång semester.
Om André på något sätt hade snappat upp nåt om Edgar Allan Poe via Bob Dylan, vet jag inte, men på nåt sätt överlistade han sin bror, som så att säga föll på eget grepp.
Edgar Allan Poe mötte världen med ett ganska snett leende.
Vad kan vi andra då lära oss av detta? Möjligen att passa sig noga om nån annan kommer med förslag om vad man ska klä ut sig till, och dyker Djurskötaren upp är det bäst att schappa.
Text: Stefan Jäder
Louise är den senast tillkomna arrangören. Året var 2005. Det kändes som en naturlig fortsättning efter rekryteringen av Liz året innan. När dom där två tjejerna festar ihop uppstår en speciell dynamik som numera är en del av Brakskitengänget. Ganska mäktigt när man tänker på det. Att Louise blev arrangör innebar ytterligare en höjning av "nivån". Och då syftar jag inte bara på städningen efteråt. 
Hon kommer från en "finare" familj än oss andra i gänget och kan visa oss hur man för sig i de finare salongerna. Det är inte heller en tillfällighet att Brakskitens popularitet exploderat sedan Louise blev arrangör. Vem vill missa en fest där Louise är med? Ingen! Ända faran är att grabbarna på festen börjar bråka om vem som såg henne först. Till vardags värderar Louise konstföremål. 
Trots att hon är väldigt ung har hon rest ute i världen och har sett och hört det mesta. Hon kallas för "Dylan" av sina gamla vänner, men likheten med Bob Dylan är idag svår att se och i Brakskitengänget säger vi rätt och slätt Louise. På Brakskiten brukar Louise vara i festens centrum. Om hon är däruppe vill alla vara däruppe och är hon därnere så vill alla vara därnere. Så enkelt är det.
