Debatt

Jag förnöter inte min ungdom med att titta på bloggar där skribenten gör sig lustig på deltagarnas bekostnad i tron att tittarna tycker detta är kul. Jag har alltså inte sett "omröstningen" (oR), men jag har läst en intressant kommentar till den i Gotlands Tidningar. Kommentaren är skriven av en präst, Per Ronquist. Jag känner honom som en sensibel och intelligent person, som dessutom visat mig förtroendet att låta mig läsa sina ännu inte publicerade mycket intressanta memoarer. Av dem framgår att Per Ronquist har en egen, bitter erfarenhet som mobbningsoffer. Ronquists kommentar till oR är att detta är en mycket realistiskt bild av mänskliga relationer och han tillägger bittert att det inte finns något att göra åt detta mycket brutala flockbeteende. Hans åsikt är således att oR är ett plågsamt och obehagligt påfund - inte alls någon lustig underhållning - och att det berör tittaren därför att han inte kan värja sig för sanningen i denna bild av mänskliga relationer. Själv känner jag ett starkt behov att protestera mot mobbning, liksom, tror jag, de flesta normala människor och när jag själv blivit föremål för mobbning har jag försvarat mig så gott jag kunnat. Jag kan således inte dela Per Ronquists resignation inför förnedringen. Men jag kan heller inte se att det är principiellt fel av Axel att peka ut problemet på ett drastiskt sätt där själva mobbningen är ett spel, en teater. Bra eller dålig teater - det undandrar sig som sagt var mitt omdöme. Det kan inte vara Axels uppdrag att visa upp en skenhelig och falsk bild av sociala sammanhang. Inte heller att alltid uppträda som moraliskt rättesnöre. Jag tycker därför att det är lite konstigt att Petter agerar med krav på censur, när hans huvuduppgift måste vara den rakt motsatta. Men det är klart - nog kunde Axel använda sin tid på ett bättre sätt om han vill belysa och gestalta "mobbningkulturen". Andreas