På spaning efter flydda maskerader...del 2

Trots besvikelsen med min första maskerad kunde jag inte annat än att försäkra mamma om att jag älskade den dräkt hon hade gjort åt mig och att jag blivit den drake jag önskat. Hon bär än i denna dag min lögn som en sanning.

Det föll sig så att då den förste haft sin maskerad ville snart övriga jämnåriga inte vara sämre och inbjudningskort annonserade datum och tid. Märkt av besvikelse sänkte jag mina drömmars mål och utan att tänka långt nog valde jag cowboy som alias för dagen. Mamma gjorde sitt bästa och tovade en hatt av den ull som ändå bara låg i källaren. Alltid göra själv, aldrig köpa. Mormor stickade en väst åt mig. Det här blir ju bara finfint, sa hon utan att lura mig. Alla mina drömmar hade spruckit, som så många gånger förut. Jag hade sänkt mina krav så lågt jag kunnat. Och ändå, återigen, var verkligheten så mycket sämre än jag önskat. Jag klippte till en sheriffstjärna i guldpapper och grät mig till sömns.

Eftersom jag inte fick ha krigsleksaker utrustades jag med ett lasso istället för sexskjutare och hölster. Jag gick till maskeraden med sänkt huvud. Och svettades i min yllemundering, som en minderårig Bockstensman.

Förnedringen var total när jag släpptes in av födelsedagsbarnet och till min förtvivlan såg att han också hade klätt ut sig till cowboy, men på ett bra sätt. I köpt dräkt. Inte som jag såg ut, utan som jag hade velat se ut. Efter tårtan frågade han mig vad jag hade klätt ut mig till. Jag minns att tankarna tog slut inom mig och det tunna lager av kulturfernissa som jag täckts av under mina få levnadsår rann av mig och jag slog mitt första slag med knuten näve. Det tog såpass bra att födelsedagsbarnets näsben knäcktes.

Jag skulle inte komma att bli bjuden på maskerad igen. Inte förrän vi flyttat och jag skaffat nya kompisar.