På spaning efter flydda maskerader, del 4
I ett brådmoget försök att analysera mina tidigare misslyckande maskerader, lade jag skulden på egna axlar. Det var jag som hade gjort fel, det var min börda att bära. Det var upp till mig att lösa det. Och jag trodde mig ha hittat det jag sökte när jag skulle klä ut mig till något abstrakt. Till ett begrepp. Till den rådande tidsandan. Det här skedde i en tid som kanske alla inte minns, och än mindre fullt ut kan föreställa sig.
Osäker in i det sista, satt jag framför teven och lät mig översköljas av det som jag skulle definiera min dräkt utifrån. Nuet. Samtiden. Zeitgeist. Och så kom den: New Order, True Faith. En timme innan utsatt tid för maskeraden start fick jag så ingivelsen och sminkade ena ansiktssidan röd och andra grön. Gned in håret med tvål och fönade, fönade, fönade tills det trotsade tyngdlagen. Tog min enda vita skjorta, knöt under möda en svart smal slips. Och dröjde länge innan jag bestämde mig för pappas svarta smokingbyxor och lackskor. Det var så här det skulle vara. Som sista förberedelse småsteppade jag framför stereon till Puttin’ on the Ritz, med Taco.
Så var jag färdig. Gick som tidsandan personifierad genom sommarkvällen, återigen övertygad om min utklädnads förträfflighet. Övertygad ända tills jag gjorde storstilad entré. Festen tystnade. Alla mätte mig med blicken. Spelade jag mina kort rätt nu skulle jag ta hem potten. Så kom Tessan fram till mig, utklädd till Madonna, och frågade vad jag skulle föreställa. Innan jag hunnit få ur mig ett ljud gled Becka upp vid min sida, i kostym och sminkad tangorabatt, och sa att hon förstod. Hon såg mig för det jag hade valt för kvällen. Det var mer än vad jag trodde henne om. Hon förstod mig.
Trodde jag. Becka såg ut över den tystnade festen och sa att jag hade klätt ut mig till fulare än vanligt. Det tog en sekund innan jag kopplade. Jag hann höra skratten innan jag själv förstod. Och där på ett ögonblick var min kostym tillintetgjord. Jag var tillintetgjord. Stod där återigen som förlorare med munnen hårt ihopknipen. Men, gick inte omedelbart utan stannade kvar tillräckligt länge för att inget skulle synas. För att förloraren inte skulle lysa igenom. Hoppades jag. Förgäves.
Text: P Sävström
Bild: P Sävström
Se Petters inspirationskällor! (red's anm)
True Faith
Puttin on the Ritz
6 kommentarer:
Det här sägs bäst på engelska; Petter, you rock my world!
det är härligt med spaningarna.jävla tjejer!dom kan va så klarsynta.det var lustigt/skumt att jag idag strax innan jag slog på datorn nynnade på puttin on the ritz!!jag tänkte att det var en kul slang för att käka taco-"nä,det blir lite puttin on the ritz ikväll".jag har alltid känt att jag kanske har Gåvan
Det var länge sen vi hade en "puttin on the ritz"-kväll.
Man vill ju söka upp den där Becka och ge henne en snyting!
"Puttin' on the Ritz" is a popular song written and published in 1929 by Irving Berlin and introduced by Harry Richman in the musical film Puttin' on the Ritz (1930). The title derives from the slang expression "putting on the Ritz", meaning to dress very fashionably. The expression was inspired by the swanky Ritz Hotel. The song gives Gary Cooper as an example of someone who puts on the Ritz.
A return to the hit parade with a New Wave version by Taco Ockerse recorded in 1982, reaching #4 on the American Billboard's Pop Chart. This version was ranked #79 in VH1's 100 Greatest One-hit Wonders.
The infamous Swedish band Onkel Kånkel recorded their version as Puttin On The Fritz.
intressant stefan!man blev nyfiken på den svenska nu
Skicka en kommentar