På spaning efter flydda maskerader, del 5

Så kom den dagen då jag började se det andra könet i ett nytt ljus. Upplyst på en scen av en ensam strålkastare. Begärets ljus.

Och jag stod där i dörröppningen dit jag hade sökt mig av någon påhittad anledning, log sådär fånigt som man gör i den åldern när man ser på syrrans väninna och tror att hon möter ens blick på lika villkor.

Kanske gjorde hon det. Kanske såg hon mig för den jag var. Kanske hade hon kunnat lägga åldersskillnaden bakom oss, hon femton, kanske sexton. Jag tolv, kanske tretton.


Personerna på bilden har ingenting att göra med de personer som figurerar i texten. Detta för att skydda en nära släkting till en av Brakskitens arrangörer.

Jag log fortfarande samma fåniga leende när syrran stängde dörren i mitt ansikte. Men just som hon slagit igen den hörde jag mitt namn därinifrån. Dörren öppnades och jag mötte åter hennes blick. Den unga flickan, på gränsen till kvinna, som så många gånger hade dykt upp i mina drömmar och förvridit mitt huvud och eggat min kropp. Och tvingat mig att byta lakan. Jag ska ha fest i helgen, sa hon och jag vågade inte ännu hoppas. Jag fyller år på lördag och det blir lite fest. Det skulle vara jättekul om du ville komma.

Och visst ville jag komma. Mer än själva livet ville jag komma, inbjuden av henne. Den lördagen skulle jag komma till hennes maskerad, utklädd till clown, som alla andra. Det var en clownmaskerad och äntligen skulle jag få vara med i ett sammanhang där jag kunde få lysa. Skina som solen. Äntligen höjd ovan den gyttja som utgjorde mitt liv.

Det slog mig aldrig hur fel allt var, inte ens när jag ringde på och blev insläppt av syrrans väninna. Hon var inte utklädd. Jag hade för mycket i huvudet; att lämna fram blommorna och att tänka på det lilla clownnummer som jag hade blivit ombedd att repetera in. Det skulle bli en liten tävling.



Det var först när jag ställdes inför en soffa full av äldre killar och tjejer. En del kände jag igen från syrrans klass, andra inte. Nu förstod jag. Det var bara jag som kommit utklädd, och det var mig de fnissade åt. Snart skulle gapskrattet bryta ut. Det enda som höll tillbaka tårarna var kyssen på min kind när jag blev tillsagd att det var dags att uppträda. Det var dags för mitt väl förberedda clownnummer. Jag visste att jag var tillintetgjord, men utförde ändå min lilla dans och spelade min lilla melodi på min lilla leksakstrumpet. Jag ville bara vara henne till lags. Kanske skulle hon se på mig med den där blicken jag tyckte mig ha sett. Men det gjorde hon inte. Jag blev istället utslängd av Björne. Stick din lilla tönt! väste han i mitt öra. Ingen vill ha dig här. Fattar du inte det?

Skammen brände mig när jag gick hem genom förorten med sänkt huvud, i clowndräkt. Och fortfarande kan jag höra ekot och av hans ord de andras skratt.

Text: P Sävström