På spaning efter flydda maskerader, del 3

Till skolmaskeraden i tredje klass fick jag professionell hjälp. Jag och Johan skulle gå dit tillsammans, sminkade av hans mamma maskören. Han, cowboy märkt av livet med mustasch och kulhål genom kinden. Jag, soldat med skärsår i ansiktet. Vi fick sitta stilla och låta oss sminkas i en timme var innan vi kunde bege oss till det som vi tänkte oss skulle bli årets kulmen, där vi var de givna medelpunkterna. Och priset för bästa kostym skulle tillfalla mig.

Jag bar den tunga hjälmen på huvudet och geväret på axeln. Och älskade det jag såg i spegeln. Johan var nästan lika bra. Nästan. Jag ställde upp pappas tunga systemkamera på stativet och använde självutlösaren för att föreviga oss innan vi fick uppleva det som skulle bli vår barndoms största succé.


Johan Flygare och Petter Sävström

Vi hann inte ens bli sedda av alla på maskeraden innan vaktmästaren körde ut oss på skolgården.

I veckan hade FN-dagen firats i skolan med sånger om freden sjungna av kören. Katarina Hansson i parallellklassen hade läst en dikt om kriget och om soluppgång som kanske skulle komma, om vi alla ville. Hon såg nu sin prinsessdräkt besegras av såväl Johan som mig, och påtalade därför det olämpliga i att klä ut sig till soldat på en dag då freden skulle hyllas. För det var väl så, sa hon, att om ingen ville bli soldat skulle krigen försvinna. Hennes lillgamla charm gick hem hos lärarna och framförallt hos vaktmästaren som överlevt andra världskriget i koncentrationsläger.

Vi var chanslösa, Johan och jag. Våra vapen och sminkade sår ansågs anstötliga och vi fick vackert finna oss i att gå hem. Utkörda från festen. Besegrade av världen.

Text: P Sävström