På spaning efter flydda maskerader
Jag satt i soffan och snuttade på några chokladsnittar och drack mjölk. Smakförnimmelserna lockade fram glömda, kanske gömda, minnen från barndomen. Min första maskerad utspelade sig åter för mitt inre, med allt det goda och allt det onda som det innebar. Och dessa bilder som legat inom mig så länge, dessa bilder som kanske utgör min själs grundstenar, dessa bilder som nu gjort synliga inom mig, snärjde jag i ordens garn.
Minnena letar sig tillbaka. Syrran skulle på maskerad. Alltid hon, aldrig jag. Hon fick vara fjäril, jag fick stanna hemma.
Men kanske ändå. Jag tände ett hopp åt mig själv och sprang upp till mitt rum och letade fram den randiga tröjan. Om jag klädde mig som tiger, om jag i sinnet blev en tiger, kanske jag skulle få följa med.
Mitt försök var förgäves. Som alltid var jag för liten. Jag fick stanna hemma. Kanske sitta på rummet och torka ögonvrårna på tröjmuddarna.
Det tog ett år eller så efter denna besvikelse innan jag fick min första smak av maskerad.
Drake såklart, svarade jag när mamma frågade vad jag skulle klä ut mig till. Drake såklart.
Men trots hennes ansträngningar blev jag besviken. Som så många gånger förut var världen mindre och sämre än vad som fanns i huvudet. Det var inte så här det skulle vara. Jag ville mer. Jag skulle ju kunna flyga, spruta eld och ödelägga byar. Ingen skulle luras av min kostym. Alla skulle se pojken bakom masken. Och visst såg dom mig. Som alltid.
Men år efter år försöker jag. Anstränger mig för att bli det där andra, det som bara finns därinne.
Text: Petter Sävström
Foto: Rolf Sävström
8 kommentarer:
Din strävan är en inspiration för oss alla.
Först trodde jag det var en Jerry Williams Imitation.
Javisst, tigern är fantastiskt lik!
Är Petter en dåre eller ett geni? På den frågan finns det nog lika många svar som det finns personer som träffat honom, eller läst vad han skriver.
Starka minnen! Alla vi som kommenterat här är ju också småsyskon och jag tror vi alla känner igen känslan.
Jag känner igen känslan men skulle inte drömma om att snärja den i ordens garn. Men Petter, han fixar det, lätt som en plätt!
Naket. Uppriktigt. Petter fläker upp sina gamla sår och låter sitt inre flöda över en entusiastiskt lamslagen läsare. Han tar med en på en resa där subjektet löses upp och smälter samman med det vi alla en gång velat kalla "verkligheten". Och kastar en sedan lika hastigt tillbaka med en avlägset skönjbar om än omvälvande livsinsikt.
Omtumlad lyfter jag blicken från dataskärmen och försöker återskapa rummet jag satt i när jag började läsa, men någonting är för alltid förändrat.
Jag kan varmt rekommendera alla att läsa Petters roliga lilla inlägg.
Vicken fin recension du fick av Mårten Petter! Jag håller med tror jag, om jag föstod saken rätt.
Jättefin! Skriven av en lillebror.
Skicka en kommentar